Jag orkar ingen mer, alla barn jag slagit, alla pengar jag tagit, oförglömligt. Hur ska jag kunna leva lyckligt om mitt liv är i misär. Jag tittar fort bakåt för att se om någon vill rädda mig. Men såklart inte... Jag har ingen äkta människa i mitt liv, jag förkänar ingen heller.
Det är nu det händer. Blåsten blir allt starkare och kylan biter tag i mig. En snabb rysning for igenom mig och min tunna jacka är inte mycket till skydd längre. Mina knän böjs och jag är inte på jorden mer. Jag sluter mina ögon och säger mitt sista ord;
- Förlåt...
Ett ord jag inte sagt på länge, jag har alltid käftat emot och klarat mig igenom detta ord. Jag är rent ut sagt en hemsk människa... Min andetag hörs inte längre och mitt hår fladdrar. Jag känner en duns i kroppen och smärtan tränger fram snabbt. Jag är för svag att resa mig upp. Fan, jag överlevde. Men mer hinner jag inte tänka innan allt blev svart. De oändliga mörkret är framför mig och... och jag går. Är jag i himlen, nej jag är för dum för det. Helvetet säkert....
-Är jag död!? Skriker jag genom de tomma mörkret. Inget svar.

Jag går runt i förtvivlan och vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag ligga och ruttna här för evigt? Eller är tanken att jag ska tänka ut mina synder? Frågorna forsar in i mitt huvud och det känns som om jag inte kan tänka klart längre. Plötsligt ser jag ett blått litet sken tränga fram genom det mörka.
-Ursäkta, men vad gör jag här!? Skriker jag i hopp om ett svar, men ännu ett misstag gör jag. Jag skulle inte gjort det, för nu närmar sig skenet snabbare och snabbare emot mig och jag kan nu se en gestalt inne i det blåa skenet. Plötsligt stannar skenet upp och jag kan se att den öppnar dess mun.
-Vad har du gjort... Sa gestalten med en datagjord röst hördes det som. Ville denna varelse eller maskin skoja med mig eller, är detta något slags skämt.
-Jag har förstört mitt liv. Säger jag lugnt som om det är världens självklaraste sak. Jag hör hur varelsen suckar och kommer ännu lite närmare mig.
- Du får en chans att leva igen. Just nu är du emellan död och levande. Du är i såkallade Azon, där människor vandrar vidare till döden. Men jag ser att du har något i dig, du vill inte detta. Du vill leva ett bra liv, så jag ger dig nu chansen. Sumpa den inte, det är din sista, kom ihåg det. Säger den mystiska varelsen. Skenet tonar bort och jag hinner inte säga något tillbaka förrän varelsen är borta.

Jag vaknar med ett ryck och tittar skrämt mig omkring. Jag är på sjukhuset, en sköterska står med ryggen emot mig och... fyller på sprutor?
-Åh! Du är vaken, tack gode gud! Säger sköterskan som verkar vara glad i min närhet, de flesta skiter bara i mig. Jag känner hur det sticker i mitt ben och jag somnar om igen. Är jag här igen, är jag i Azon? Mörkret är lika svart som förut och skenet kommer återigen upp.
- Vad gör du här!? Fräser varelsen åt mig.
- Jag vet inte, jag fick en spruta och somna, sedan var jag här! Skriker jag förtvivlat tillbaka som om det var mitt fel.
- Du får inte berätta det för någon, förstått. Annars vandrar du vidare till döden. Jag nickar och känner mig skyldig. Skenet är fortfarande kvar och säger;
- Du får en kompanjon, och ni ska få ett uppdrag av mig...



Jaa, som ni ser har jag börjat igen, fick en otroligt bra idé så ja! ^^ Hoppas ni gillade den, har inte så mycket att säga nu med... Hej då!

Heii trogna läsare...
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga när ni berömmer mig så med novellen. Jag är evigt tacksam. Men att förklara min tacksamhet för er är vad jag inte tänker göra nu. Jag tänker säga att jag startat en ny blogg (igen) där jag lägger upp teckningar jag ritat, eftersom att rita har blivit min utväg från verkligheten och har möjligheten att skapa. Det har alltså blivit mitt liv. Adressen är rainbowbirdie.bloggplatsen.se

Hoppas ni blev lite glada i alla fall. Aja, sayonara!

Hellu!
Kommer tyvärr inte skriva på noveller på ett tag för jag har liksom ett eget liv att sköta. Jag önskar jag hade fler läsare så jag blev mer motiverad varför jag ens skriver. Så där har du orsaken. Bye bye bloggen! (kommer ej radera eftersom jag kanske vill skriva mer senare i mitt liv)

Heii.
Som ni kanske ser behövde jag ändra lite mer än bara bakgrunden, headern också... Men visst är den fin! ^^ Tycker jag i alla fall! ;3 Men ska också säga förlåt att jag inte skrivit på novellen men det kommer nog något nästa vecka. Har fullt upp denna vecka så ja... Har dåligt batteri nu så måste sluta skriva, bye bye!! ^^

Heii!

Som ni ser har jag ändrat det mesta. Jag har bara en sak kvar att göra innan jag är färdig, men det gör jag inget inlägg om för det kommer bli så onödigt. Det är bakgrunden, tänkte göra det som en natthimmel ungefär, fast med turkosa stjärnor. Det blir väl bra? Hoppas ni gillar min nya design OCH min novell, har fortfarande inte några kommentarer om att i alla fall någon läser den ;cc Men det kommer väl... Antar jag. Men aja, tänkte bara säga det och allt som ska fixas är fixat! Delvis... Men... Heii dååååå!!! ^^

... jag kände ett slags ryck i mig och fick helt plötsligt idén att föra Becci ut, ut från sjukhuset. Nu förstod jag vad Natasha menade. Jag är den som älskar henne mest, jag är "älskaren". Och hon måste ut, ut från sjukhuset, för att bli väckt från hennes dröm. Imorgon bitti så skulle allt vara försent, läkarna skulle slå henne, hon skulle gråta floder av... Blod... Jag kan knappt tänka mig hur det skulle se ut. Dessutom skulle det var näst intill omöjligt att få ut henne ifrån sjukhuset, hon skulle vara så förtvivlad att hon inte skulle bry sig om andra, hon skulle bara gråta. Jag vill inte, och kommer aldrig att vilja tänka på vad som kan hända med henne mer nu.

Jag sprang med metallsängen och såg Becci skaka i sängen av allt guppande av smågrus och smuts som låg på betonggolvet. Killarna (i mitt band) och hennes mamma sprang tätt intill mig och förstod nog inte vad som pågick. Jag behövde få ut henne, och det behövde ske fort, snart var det gryning. Jag sprang som aldrig förr, det var som jag hade fått någon superkraft och den kraften ville aldrig ta slut. Men jag råkade veta att när det verkligen gäller så får man krafter från ingenstans och klarar det mesta. Jag kollade återigen snabbt på Becci, och som magi förvandlades hennes hår tillbaka till hennes riktiga hårfärg, blont. Jag log för mig själv och jag kände hoppet växa inom mig. Alla maskiner var urkopplade ifrån henne så det var ingen problem med att ta sig fram. Vi sprang mot utgången så fort vi kunde. Vi var på den nedersta våningen så vi kunde bara springa rätt ut till bilen, vilket jag inte visste om vi hade. Jag såg läkare flytta på sig och springa fram till närmaste dörröppning för att slippa bli påkörd av en stor säng. Becci var fortfarande utan liv men hennes hår var nu helt blont igen. Sminket och hennes blodiga tårar som hade runnit nedför hennes kinder hade nu torkats upp av "förtrollningen" och hennes ansikte var rent. Vi sprang genom de långa korridorer jag nu kände till ganska väl. Dörrarna öppnades automatiskt när det precis var två meter kvar till dörren och det gick väldigt smidigt att ta sig igenom. Vi sprang och sprang och det kändes som evigheter, men tillslut kunde jag skymta en gnutta solljus som precis har passerat kanten av horisonten och gryning var på väg. Snart är det försent, snart skulle hon vakna upp i sin egna mardröm och leva i den för evigt, tänkte jag i mitt huvud. Tankarna flög ut och in i min hjärna och det blev svårt att koncentrera sig på att komma ut.

Nu kunde jag se dörren ut klart och tydligt, men när jag precis skulle öppna den genomskinliga dörren var den låst. Ett stort hinder att ta sig ut från denna mardröm. Jag tänkte väl, så lätt kunde det inte vara att bara få en idé och den går helt som planerat. Hinder finns alltid på vägen, och kommer alltid att göra. Jag tittade bak på den lilla damen bakom disken och såg att hennes ansikte började forma sig till ett hotfullt leende, ställde sig från stolen och jag visste precis vart hon skulle. Hon skulle slå Becci. Och jag hade inget val, det fanns bara en sak att göra. Riskera min egen arm. Men det är det ju värt, hellre att Becci får livet tillbaka och jag får en skadad arm, istället för en oskadd arm och en död kropp. Så jag tog snabbt lite sats och ingen hann knappt att tänka innan jag drämde till armen i glasdörren och den gick i tusen spillror. Min vita t-shirt började sakta få blodfläckar och jag tog snabbt tag i Becci i min famn och sprang ut ifrån sjukhuset med henne med dem andra hack i häl.
- Natasha, har du en bil!? Skrek jag så högt jag kunde.
- Aa den står här borta, följ mig! Skrek hon med lika hög ton tillbaka. Vi sprang ungefär till halva parkering och jag fick snabbt ett megastort och säkert lika fånigt leende när jag kollade på Becci igen. Hon började få livet tillbaka.

--Beccis Perspektiv--

Jag kände mig yr, och svettig. Jag förstod inte så mycket, inte mer än att jag blev inburen i min mammas lilla hippie bil. En såndär liten minibuss med blommor och peacetecken på. Jag hade halvt öppna ögon och det kändes nästan som om jag hallcinerade. Jag kollade upp och såg Yohio stirra in i mina runda ögon och log ett jättestort fånleende, men ändå var det lite gulligt. Jag log det finaste jag kunde tillbaka för att han skulle veta att jag inte var helt ute och cykla'. Och mitt finast leende menar jag då ganska fult, när man typ halvt ler och munnen är alldeles slapp, inte särskilt fint. Men han verkade tycka att det var det finaste han sätt och pussa mig på min svettiga panna. Jag förstår inte att man självmant pussar en på panna som man ser klart och tydligt på att den är svettig. Jag kände hans mjuka läppar på min panna och jag låg fortfarande i hans famn helt tung och det kändes som om han skulle tappa mig när som helst. Jag kände hur bilen började ta fart och vi åkte iväg

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu blev det med bild och rätt rubrik. Jag är verkligen ledsen att jag inte gjort allt det jag skulle fixa men som sagt har jag bara datorn ibland. Och denna dag tog min brorsa datorn <^<. Men ska försöka få den och fixa lite saker c:<. Hoppas ni gillade detta kapitel, och en sak till. Snälla, kommentera om ni läser så jag vet att jag inte skriver i onödan om man får säga så c:. Så kommentera i detta inlägg! Men aja, Heii dååååååååå!! ^^

Heii.

Tillbaka hem från en semester. Hade wifi några gånger, men hann inte lägga ut något... Och förlåt att det inte kommit fler inlägg när jag nu är hemma. Har bara tid att skriva ibland, men håller på med ett nu så var lugn! c; Och ja, jag vet. Väldig mycket tabbar i min blogg, stavfel, fel bild osv. Ska fixa imorn... men heii dåååå!

Märkte att det var samma bild som på det näst senaste kapitlet men kan inte ändra nu (är på mobilen). Så ja... Och sen skrev jag fel nummer! :3 Aja, man överlever, men Heii Dåå! ^^